Nu har jag bytt blogg. Nya tankar, "nytt" liv ;) nattstad.se/mindlovin

Ojojoj, nu var det verkligen länge sedan jag skrev. Tappade totalt skrivlusten, jag kände att den här bloggen är en träningsblogg, inte en sjuklings blogg. Jag kunde väl inte haft mer fel, det ärju fortfarande mina tankar och min resa som räknas. Jag startade visserligen denna sida för att dela med mig av min träningsresa som började med CviLipo-behandlingar och en massa träning, mat och hälsa. Mitt diskbråck gjorde mig mer och mer orörlig och tillslut kunde jag inte längre gå på mitt vänstra ben på grund av den smärta som uppstod då disken hela tiden tröck på nerverna i min rygg. Så iochmed att träningen sakta avtog så dog även lusten till bloggandet om hälsa och träning eftersom det enda jag ville va att kunna gå normalt igen. Men här kommer en kort resumé om tiden som gått efter operationen.

Jag återhämtade mig otroligt fort efter operationen och veckan efter började jag jobba. Jag kände såklart efter noga, fick jag ont så åkte jag hem. Jag hade ju tre veckors sjukskrivning egentligen. Under sommaren rehabiliterade jag med hjälp av träning som jag fått av sjukgymnasten, och på hösten i slutet på oktober närmarebestämt, kände jag att jag ville prova träna msuklerna igen. Så jag började med lätta vikter lyfta. Det gick bra och till min stora lycka hade jag kvar styrkan. Dock märkbart svagare i vänstra delen av bålen och benet så jag fokuserade på att bli jämstark. Jag fick snabbt resultat och jag va snart inne i träningen igen. Denna lycka! Åh vilken glädje något så enkelt kan ge, den självkänsla och energi som jag får ut av träningen kan inte jämföras med någonting annat. 

I Januari 2014 satte jag upp nya viktmål och började på allvar att misnka fettprocenten igen samtidigt som jag byggde muskler. Och satan va fort det gick, på bara några veckor hade jag rasat flera centimeter kring midjan. Jag cyklade 1 mil enkel resa vajre morgon, tränade styrka på kvällen, hade fokus på kosten. Det lilla gjorde så mycket. Äntligen, tänkte jag, jag är snart tillbaka där jag slutade!

Så kom våren, jag kände att ryggen började mola...Nej, inte igen!!! Jag inbillade mig att det bara va jag som överanstängt mig, sså jag slutade cykla och promenera varje dag och jag gymmade bara någon gång i veckan. Ryggen blev bara värre och värre och när Juni kom förstod jag att jag måste ta tag i detta innan jag bli lika dålig som sist. Jag kontaktade min läkare på hälsocentralen, som tog mig på stort allvar och genast skrev en remiss till Stockholm Spine Center. Jag kontaktade dem och de bad mig göra en MRT innan besöket, som vanligt vill de ha fullständiga bilder innan de tar emot patienter. Så jag fick vänta på en tid på Samariterhemmet i Uppsala, vilket gick relativt fort eftersom nu hade ju semestertiderna börjat. 

Sköterskan på Samariterhemmet kände igen mig (trots att det gått över ett år sedan jag varit där sist), hon såg medlidande på mig och sa att hon verkligen kände med mig och hon önslade mig lycka till när jag lämnade rummet efter undersökningen. Det hade nu hunnit bli Juli och sommarvärmen hade slagit till med full kraft. Jag hade fortfarande inte sådär jätteont hela tiden men fortfarande väldigt begränsad i att gå långt och bära tungt.

Svaret kom och jag hade förväntat mig att det skulle stå att mitt gamla diskbråck gått upp. Nej, jag har fått ett nytt!! I disken under det förra...Vem som helst hade nog rasat ihop vid det här laget och jag kände hur jag bara började falla isär inombrds. Ville bara försvinna och inte behöva ta något mer nu, jag tycker att det jag varit med om de senaste 1 1/2 året har varit nog för tre människor! Men vad kan man göra, annat än att bara fortsätta kämpa. 

 Nu väntar jag på tid hos ortopeden i Stockholm, jag valde att träffa samma som opererade mig, så slipper jag dra allt igen plus att han är ändå expert inom området. 

Under min sista semestervecka hände något som jag aldrig trodde skulle ske och den händelsen har satt djupa spår i mig som tar mycket tid och energi just nu. Från och med nästa vecka ska jag även få träffa en kurator, så det känns också tyggt. Även om jag kan prata med mina vänner så känns det bättre att träffa någon proffesionell, det är så svårt att beskriva alla känslor just nu så att få hjälp att sätta ord på dem först är nog en god idé. 

Är det något jag lärt mig om mig själv under de senaste två åren så är det att jag är otroligt naiv i vissa situationer, men jag är j-vligt glad att jag varit det, för annars hade jag nog inte orkat. Om jag hade förstått hur lång tid allting egentligen skulle ta innan jag blev helt återställd så hade jag gett upp för länge sedan. Istället tänkte jag (och gör fortfarande) att jag snart är tillbaka i gamla mösnter med träning och hälsa igen. Snart så, snart...

Nu har det gått fem dagar sedan operationen och rehabiliteringen är i full gång. Jag har fått ett schema med övningar som jag gör morgon och kväll, förutom dessa övningar ska jag gå ut på promenader 2-3 gånger per dag för att öka blodcirkulationen, få upp konditionen och träna på att gå normalt igen. Jag har de senaste tre månaderna gått med kryckor och på grund av smärta i benet har jag slängt fram vänstra benet med hjälp av höften, istället för att föra benet fram och tillbaka som man gör normalt. Detta toppat med att jag gått framåtlutad som en gammal gumma gör att jag har liten bit kvar att gå innan jag kan gå "normalt" eftersom jag delvis tappat en del muskler och delvis haft en vana inom mig som jag nu måste jobba bort. Domningarna i foten och vaden kommer jag troligtvis få leva med resten av mitt liv, vilket känns lite tråkigt men just nu är jag så glad att jag är smärtfri så det känns som ett litet pris att betala för att få bli frisk igen! 

Jag började med promenader i söndags, då tog jag bara korta turer på ca 5 minuter vardera. Igår gick jag 2 kilometer delat på två promenader och idag har jag ökat till hela 4 kilometer på två promenader! Jag känner mig starkare för varje dag och jag känner mer och mer kontakt med musklerna i övningarna jag gör. Nu siktar jag på att kunna delta Vårruset 25/5, ingen löpning såklart men bara att kunna gå 5 kilometer är idag en utmaning men det känns ändå som ett rimligt mål just nu och enligt sjukgymnasten ska jag sätta mina egna mål efter hur kroppen mår. Får jag ont måste jag backa lite, men det är ingenting i mig som kan förstöras med träningen, utan det kommer snarare göra mig gott. Om ca 2 veckor ska jag träffa min sjukgymnast här i Gävle då jag ska börja med lite tyngre övningar, som till exempel utfall, olika övningar med balansboll och liknande. Det är tungt i jämförelse med dem jag gör idag ;) 

Det tar ca 2 veckor för det yttre såret att läka, medan det inre tar ca 4 veckor, det är därför jag inte får börja med tunga övningar och lyft nu på en gång. Vilket jag är glad för, att lyfta saker känns inte riktigt ok ännu även om jag inte känner en direkt smärta i såret så känns det obehagligt och jag vet ju att jag är skuren i ryggen för inte ens en vecka sedan, den tanken gör mig lite lätt illamående ;) Däremot råder såkallad "fri mobilisering" vilket innebär att jag får gå, cykla, åka bil och liknande och sätta mina egna gränser, för börjar jag få ont måste jag som sagt backa lite.

Imorgon åker jag äntligen hem till min egen lägenhet vilket också känns som ett litet steg mot ett normalt liv. Jag är så lycklig nu och så hungrig på att få tillbaka min vardag igen, livet är uderbart! ;)

Fotade lite under min kvällspromenad.

Nu är jag opererad, det drog ut lite på tiden pga påskhelgen osv men tillslut fick jag äntligen operationen som jag länge behövt! Enligt läkaren var mitt diskbråck för stort för att min kropp skulle klara av att läka det själv. Vilket motsäger allmänläkarnas teori om att alla diskbråck läker ut av sig själva. Det står tom på FASS! Idiotiskt tycker jag då jag vet att det finns många där ute som behöver operation men som inte får det och som lider i onödan. 

Dagarna innan operation blev jag sämre, de sista nätterna sov jag knappt 2 timmar och jag somnade av utmattning så sömnen blev spänd och smärtfull! Jag blev inlagd på SpineCenter i Upplands Väsby i torsdags, där undersöktes jag av narkosläkaren som gav ett otroligt lugnande intryck, all nervositet försvann. Sedan blev jag visad till min säng på avdelningen och så fick jag lite "fritid" så jag och mamma tog en kaffe i solen utanför sjukhuset. Jag försökte hålla tankarna borta från den kommande operationen och höll mig sysselsatt med tidingar osv. Till kvällen kom smärtan tillbaka med full kraft och det blev änu en lång natt kämpandes mot smärtan, nu fick jag lite starkare smärtstillande men de hjälpte knappt. Efter 3 timmars sömn väckte sjuksköterskan mig kl 6 på fredagsmorgonen, jag måste duscha för jag va först i kön till operationsbordet. Äntligen! 

Inne på operationsavdelningen möttes jag av narkosläkaren och två sjuksköterskor som glatt hälsade mig välkommen och fick mig att känna mig trygg igen. Innan jag somnade in skämtade de om att jag skulle få "fredagsmys" osv iom narkosen. Jag somnade skrattande in i djup narkos.

När jag vaknade förstod jag först inte var jag hade hamnat, jag låg i min egen säng men på uppvak. Det tog några minuter, jag va fortfarande riktigt borta i hjärnan, sen fattade jag att jag blivit opererad och allt gått bra. Sköterskorna kom in med lite mackor och the men det gick knappt att tugga för jag va så torr i munnen efter alla läkemedel som de pumpat i mig. Hungern rev i magen eftersom jag fastat sen kvällen innan så jag blötte ned mackorna i the och då gick det bättre (inget jag kan rekomendera dock haha).

Fredagen blev ett enda stort töcken, jag sov mest hela tiden och jag fattade inte så mycket av vad läkaren sa när han kom in till mig på eftermiddagen för att se hur jag mådde och berätta om operationen. Har fått allting berättat för mig igen av sjuksköterskan när jag piggat på mig lite. Han sa att han förstod att jag haft mycket ont dåbråcket va stort och det hela tiden kom ny vätska ut ur disken så kunde inte bråcket läka av sig själv, samtidigt som det var konstant inflamerat. Han sa även att det kunde ta upp till två veckor för smärtan att lägga sig i benet men att jag inte skulle vara orolig. Anledningen till smärtan är att nerverna är skadade och irriterade av inflamationen men så snart den försvinner ska smärtan avta.I normala fall brukar smärtan i benet/benen vara helt borta efter op, men det beror också på hur pass inflamerat området varit osv. Senare under dagen fick jag en genomgång av sjukgymnasten, fortfarande hög, satt jag i sängen och försökte hålla ögonen öppna men jag tror jag fick med allt hon ville ha sagt haha ;) 

Värken i benet var fortfarande enorm men jag kämpade mig runt i gåstolen så mycket jag bara orkade eftersom jag hade fått order om att röra på mig och det blev lite bättre en stund efter. Men den smärtan va ännu värre än den jag tidigare upplevt och nu fick jag morfin intravenöst via en nål i handen, det hjälpte inte och natten mot lördagen va en riktig mardröm. Jag somnade av utmattning runt 6 på lördagmorgonen. Sjuksköterskorna försökt med allt och jag såg medlinande och frustration i deras ögon, ingenting de gjorde verkade ha effekt. 

Jag blev väckt av en ny sköterska på lördagsmorgonen, han hade tydligen ingen aning om min hemska natt, men jag va ändå hungrig så jag blev bara glad över lite frukost. Nattens kamp hade verkligen tömt alla enrgidepåer så lite ny energi gjorde gott. Smärtan hade nu avtagit lite och jag tog mig upp ur sängen med hjälp av sköterskan och vi tog en promenad på avdelningen. Det gick bra och efter några timmar och ett par promenader till så hade smärtan avtagit såpass att jag kunde få åka hem. Det trodde jag aldrig när jag låg där på natten, men vilken underbar känsla att vara smärtfri!

Nu har det gått tre fyra dagar sedan op och jag är nu ute och går ca 10 minuter, 2-3 ggr om dagen. Promenaderna varvas med sjukgymnastik som jag gör morgon och kväll de närmaste två veckorna innan jag ska träffa distriktssköterskan som ska kolla så att mitt sår läker som det ska. Under tiden har jag ett tätslutande förband över såret på ryggen, det enda som skvallrar om att jag ens haft något problem. Jag är inte självgående ännu så jag bor för tillfället hos mina föräldrar men jag siktar på att få komma hem i slutet på veckan. Smärtan i benet är nu helt borta och såret i ryggen märker jag bara av när jag lutar mig mot ett ryggstöd eller när jag ligger på rygg i sängen, det gör inte ens ont utan det känns bara spänt. 

Jag har fått kämpa för att få den vård jag behövde, tjatat på läkare, på telefonister och på sjukgymnaster men jag är glad att jag inte gav upp, och att jag hade energin att bråka. Jag lider med alla dem som inte får den hälp jag fått, det är helt sjukt att läkare låter människor lida helt i onödan över något som faktiskt inte tar mer än några timmar att slippa. Jag skriver detta för jag hoppas att det iaf kan hjälpa någon som sitter i samma sits som mig, jag Googlade själv en massa och försökte läsa mig till vad som var bäst: operera eller inte. Allt är ju olika från individ till individ men jag tror som sagt att det är många som borde få mer hjälp än de får idag!

Ooooj vilket långt inlägg ;) Jag vill försöka få med så mycket info som möjligt så jag hoppas jag har kunnat svara pånågra frågor angående operation och hur det blir efter.

Enda beviset på ingreppet i min rygg :)

Nu har jag varit på sista undersökningen innan operationen. Det har dragit ut på tiden pga min läkare i Gävle vägrade skriva remiss till MRT. Läkaren på SpineCenter skrev en direkt och därefter dröjde det ytterligare nästan två veckor innan det blev dags för magnetkamera-undersökning idag.
Det positiva i allt är att smärtan dragit sig tillbaka något och jag har kunnat sluta äta de tunga smärtstillande som jag tryckt i mig allt för länge nu! Innan mars månad är slut ska jag vara opererad och klar enligt dr.Försth men det tvivlar jag på.
Blir det ingen op nästa vecka drar jag nog till Soanien på ev veckas välbehövlig semester!;)
Sjukgymnastiken gick inte alls tillslut och tranktionerna gjorde mig sämre så nu är enda motionen det lilla jag orkar gå på kryckorna. Jag kmr ha en hel del att ta igen träningsväg när denna resa äntligen är slut! Men vad gör det, gör om gör rätt!!
Bilder från höstens ryggmaraton, formbild för eppa veckor sen och inspiration till framtiden

Jag är mitt inne i rehabiliteringen med min sjukgymnast, jag har tränat några gånger men då har ryggen blivit sämre, så nu ligger jag mest i en sträckbänk. Eller rättaresagt jag hänger i en gördel över bröstet så att nederdelen av kroppen hänger fritt i luften. Det gör att kotorna separerar så att mina nerver får utrymme. Jag mår oftast mycket bättre efteråt och jag hoppas att jag snart kan börja träna igen. 

Mina smärtstillande tabletter hjälper dock inte lika bra längre så nu kan jag bara gå kortare sträckor innan jag börjar få tillbaka smärtan i benet och ryggen. Det känns tråkigt eftersom jag va så glad när jag fick kryckorna som stöd, då kunde jag få gå ut och röra på mig fritt igen. Men jag är ändå positiv eftersom det har gått framåt hos läkarna, jag har nu en remiss till ortopeden och jag hoppas att jag snart får kommat till Spine Center i Stockholm. Det känns som det är bästa stället jag kan komma till i nuläget. Jag tycker det är förvirrande med alla olika svar från alla möjliga håll, sjukgymnasten tror på rehabträning, en läkare tror på operation medan en ennan svarar att bara 5% av alla operationer lyckas! Ju mer jag läser desto mer förvirrad blir jag. Just nu spelar det ingen roll vad de gör, bara jag blir bra igen!

Det är nog bra att jag inte visste från början hur lång tid det här skulle ta innan jag började få behandling, då hade jag nog inte orkat. Istället är jag naiv och tänker att jag säkert kommer vara bättre om bara någon vecka, det ger mig hopp och gör det hela mindre tungrott ^^

Lite såhär känner jag ibland hehe;)

Jag känner att det är dags för ett nytt inläg. Jag har nu påbörjat sjukgymnastik för min rygg. Det visade sig efter att ha gjort en Datatomografi, att jag har ett stort medialt diskbråck i min ländrygg. Det ligger i mitten av kotan men trycker mer åt vänster sida, därav smärtorna i mitt vänstra ben och höft men det trycker även mot höger och läkarna tror att det är därför jag domnar i framsidan av höger fot. Jag har haft ont sedan slutet på Juli, i tidigare inlägg kan jag läsa om hur jag vissa dagar fått avstå från viss sorts träning och såhär i efterhand kanske jag tillochmed kan skratta lite åt min envishet på gymmet. Jag skulle nog egentligen ha slutat gymma sådär hårt redan under hösten, då mina smärtor eskalerade.

Min sjukgymnast var inte ett dugg förvånad över att jag har haft så ont. Envisheten har drivit mej framåt men jag känner att min energi är påväg att ta slut. Nätter och dagar av smärtor och dålig sömn gör att jag vissa dagar känner att jag kan somna ståendes i skolan. Därför har jag bestämt mig att ta min kapacitet och ork för vad den är. Jag får helt enkelt stanna hemma de dagar jag är slut, inte tvinga mej till skolan och sedan sitta där som en zombie och bli grinig. Det är svårt att acceptera men samtidigt behöver jag energi för att kunna bli frisk igen.

Idag är en sån dag, eller den här veckan rättare sagt, är en sån vecka då jag måste stanna hemma och vila. Under måndagkvällen visste jag inte var jag skulle ta vägen, smärtan och depressionen tog över helt och jag har nog aldrig känt mig så uppgiven. Natten blev en mardröm och tisdagen i skolan blev därefter. Väl hemma efter en heldag i skolan bytte jag snabbt om och traskade med mina kryckor över till sjukgymnasten för en träningstimme. Han har blivit min hjälte i vardagen, hans sätt att försöka förstå min smärta och hans uppmuntrande ord om tillfriskning ger mej styrka och energi. Han såg direkt att jag inte alls va i form för träning utan att jag skulle ligga i sträckbänken 30 minuter istället. Det va en konstig känsla, det gjorde inte ont men jag kände ett obehag som jag aldrig känt förut, kotorna sträcks ut och ger nerverna rum igen.

Efteråt tyckte jag att ryggen kändes mycket bättre, så jag frågade snällt (med puppyeyes haha) om jag inte kunde få träna ändå "Snäääälla!" Han sa ok men att jag måste ta det lugnt och inte träna för hårt. Överlycklig satte jag mej på träningscykeln för uppvärmning och kände genast att det gick för lätt, min gamla vanliga träningsanda tog över. Jag cyklade frenestiskt tills jag kom på att jag måste ta det lugnt. Hela passet fortsatte i samma stil, jag fick hela tiden stoppa mig i min iver och påminna mig om att vara försiktig, det tog ett par sekunder så var jag där igen. Tävlingsinstinkten och tankar om att jag kunde prova göra saker svårare för mej för mer utmaning. Det ska bli kul med nya övningar imorgon, då har jag ett pass som varar i en hel timme.

Efter träningspasset kände jag hur jag började få tillbaka hoppet och glädjen igen, endorfinerna fyllde varje vrå av min hjärna och energin pumpade runt i min kropp. Jämförelsevis är det jag kallar för träning idag som min uppvärmning var förut, om inte ännu mindre. Skillnaderna på kroppsaktiviteten är som natt och dag men ändå gör detta mig så glad. Jag ser framför mig hur mina muskler som vilat över en månad, nu får jobba igen och användas på ett annat sätt än jag  är van vid. 

Väl hemma kände jag att jag kunde slappna av på ett sätt som jag inte gjort tidigare, någonstans har jag accepterat att detta kommer ta tid och att jag inte kommer vara helt återställd förän om 1-2 år. 

Jag har antagligen haft detta i flera år då jag förut haft ont på samma ställe i ryggen, men då har det läkt av sej själv efter bara några veckor. Jag tror att det va det dagliga arbetet med rör som ska lyftas upp på liften som gjorde att bråcket gick upp såpass mycket under sommaren.

På fredag har jag tid med läkaren, han har sagt att jag ska opereras och därför ska vi ta tester på bl a blodtryck och puls, datat inför operation. Sjukgymnasten tror att jag kommer klara av att träna bort detta. Jag vet inte alls vad jag ska tänka, har googlat en massa och av det jag sett ger operation bästa möjlighet till återställning. Samtidigt är operation riskabelt pga andra risker som infektion osv. Ett alternativ är att jag ställer mig i kö föroperation, fortsätta träna 4-5 dagar i veckan och när det är dags för operation känner jag ju hur pass mycket träningen har gett. 

Det jag märkt är att det är otroligt många som går med samma funderingar och rädslor som jag, som frågar runt på olika forum på nätet. Jag ska försöka fortsätta blogga så mycket som möjligt om hur jag har det och min väg tillbaka, det kanske kan hjälpa andra i min situation. Jag har redan hittat en tjej som jag läste om igår innan jag skulle sova (ingen bra idé). Den läsningen va verkligen inte kul, de hade visst opererat fel diskbråck!! Hon hade alltså två bråck, varav det ena såpass farlig att hon kunde bli förlamad, istället opererar de alltså det andra som var mycket "lindrigare". Ja det va min nattsömn haha! ;) Länkar vidare till hennes sida här 

Jag läste precis mitt senaste inlägg, för ca 1,5 månad sedan, då va jag sjukt peppad på att få dra till gymmet efter att haft influensan med feber och halsont en tid. Samma dag runt kl 16 satt jag i ett möte, när det plötsligt ringde i min telefon. Jag hade den såklart på ljudlöst men av någon anledning låg den framför mig på bordet så jag såg när den lös upp. Det va min mamma som ringde. Jag messade och förklarade att jag satt i möte och frågade om det va någonting viktigt. Hon svarade "Ja. Vi kommer och hämtar dig om 5 minuter!" Jag förstod direkt att någonting allvarligt hänt. Tankarna rusade  och jag undrade vem det va som hade skadat sig, blivit sjuk eller kanske tillochmed dött! Alla i familjen och mina närmaste dök upp i tankarna, alla utom en. Min kära lilla hund Simba. För mig va det så självklart att han va i trygghet, ingenting kunde hända honom, han skulle ju följa mig lika många år till och helst fler!

 Väl ute på parkeringen möter min mor upp mig, hon är förkrossad och jag hör knappt hennes ord. Det tar en stund innan orden bearbetats av min hjärna och innebörden av dem lägger sig på plats. "Simba är död" säger hon. Jag fattar ingenting. "Va?!! Hur, var, när, varför? NEEEEJ!!!" utbrister jag. Mitt liv står stilla i vad som känns som en evighet. Jag förstår fortfarande inte men kroppen börjar skaka och jag stammar tyst fram "n n nnej". Det är pappa som kör och han gråter också. Jag ser på honom men han klarar inte av att möta min blick. Han säger tyst "Jo Heidi, vi måste till Polisen."

 Timmen som följer är som en dimma, den känns overklig och mitt typiska chockbeteende sätter in. Allt praktiskt måste lösas, polisanmälan måste göras, jag måste få komma hem, jag måste ringa försäkringsolaget, jag måste... Mamma avbryter mig och säger "Vi åker hem till dig så får du bestämma i lugn och ro om du vill säga hej då till Simba på kliniken. Han finns där och de vet att du kommer." Jag säger först nej, bara tanken på att se hans sargade lilla kropp får min hjärna att kortslutas och hjärtat att spricka. "Det går inte, jag kan inte!" Säger jag till mamma. 

 Väl hemma sätter jag mig ned en stund, då ändrar jag mig. Klart jag måste säga hej då till min bästa vän i livet. Han måste veta att jag finns där hos honom. Så vi åker till veterinärsklniken. En skötare ber oss vänta medan hon ställer ordning ett besöksrum till oss. Fem minuter senare får jag äntligen komma in till honom. Mitt hjärta bister, om och om igen går det i tusentals små bitar. Jag skriker och jag tappar andan. Sedan går jag fram till honom och lutar mig över hans kalla lilla kropp som är inlindad i en handuk för att dölja de djupa såren efter den andra hundens tränder. Hans ansikte är helt förutom lite blod i mungipan, det måste ha runnit ut eftersom han fått inre blödningar. 

 Han ligger där så stilla och så kall, jag tittar på honom, stirrar i flera minuter. Jag väntar på att han ska dra en suck för att sedan titta upp på mig och börja vifta på svansen. Det gör han såklart inte. Han är död, ihjälbiten av en annan, mycket större hund. Hans sista stund i livet va fyllt av smärta och skräck! Mitt hjärta blöder och jag känner mig otillräcklig. Det va ju jag som skulle skydda honom från allt det onda i världen. Jag hade tagit honom under mina vingar och han skulle ju vara trygg hos mig. Att det skulle sluta såhär kunde jag aldrig i min vildaste fanatsi drömma om. 

 Jag tog farväl av honom en lång stund innan jag tillslut sade till skötaren att jag va färdig. Jag kände mig inte färdig, jag hade helst velat stanna hos honom, i det där rummet, för evigt. Jag ville inte lämna honom, då jag va rädd att han skulle känna sig ensam och kanske gå vilse i mörkret. 

Nu har det som jag skrev, gått 1,5 månad sedan denna hemska dag. Jag sörjer fortfarande och jag har haft enorma problem med att ens känna någonting över huvud taget. Varken glädje eller sorg har funnits i mig, bara tomhet och längtan. 

Jag fick för några dagar sedan mitt smycke som innehåller Simbas aska. En otroligt vacker liten glasdroppe som hänger kring min hals i ett lädersnöre. Han finns nu hos mig dag som natt och han kommer aldrig mer vara ensam. Jag kan inte hjälpa att ibland längta efter den dag då vi åter möts igen, i en annan värld på en annan plats.