Nu är jag opererad, det drog ut lite på tiden pga påskhelgen osv men tillslut fick jag äntligen operationen som jag länge behövt! Enligt läkaren var mitt diskbråck för stort för att min kropp skulle klara av att läka det själv. Vilket motsäger allmänläkarnas teori om att alla diskbråck läker ut av sig själva. Det står tom på FASS! Idiotiskt tycker jag då jag vet att det finns många där ute som behöver operation men som inte får det och som lider i onödan. 

Dagarna innan operation blev jag sämre, de sista nätterna sov jag knappt 2 timmar och jag somnade av utmattning så sömnen blev spänd och smärtfull! Jag blev inlagd på SpineCenter i Upplands Väsby i torsdags, där undersöktes jag av narkosläkaren som gav ett otroligt lugnande intryck, all nervositet försvann. Sedan blev jag visad till min säng på avdelningen och så fick jag lite "fritid" så jag och mamma tog en kaffe i solen utanför sjukhuset. Jag försökte hålla tankarna borta från den kommande operationen och höll mig sysselsatt med tidingar osv. Till kvällen kom smärtan tillbaka med full kraft och det blev änu en lång natt kämpandes mot smärtan, nu fick jag lite starkare smärtstillande men de hjälpte knappt. Efter 3 timmars sömn väckte sjuksköterskan mig kl 6 på fredagsmorgonen, jag måste duscha för jag va först i kön till operationsbordet. Äntligen! 

Inne på operationsavdelningen möttes jag av narkosläkaren och två sjuksköterskor som glatt hälsade mig välkommen och fick mig att känna mig trygg igen. Innan jag somnade in skämtade de om att jag skulle få "fredagsmys" osv iom narkosen. Jag somnade skrattande in i djup narkos.

När jag vaknade förstod jag först inte var jag hade hamnat, jag låg i min egen säng men på uppvak. Det tog några minuter, jag va fortfarande riktigt borta i hjärnan, sen fattade jag att jag blivit opererad och allt gått bra. Sköterskorna kom in med lite mackor och the men det gick knappt att tugga för jag va så torr i munnen efter alla läkemedel som de pumpat i mig. Hungern rev i magen eftersom jag fastat sen kvällen innan så jag blötte ned mackorna i the och då gick det bättre (inget jag kan rekomendera dock haha).

Fredagen blev ett enda stort töcken, jag sov mest hela tiden och jag fattade inte så mycket av vad läkaren sa när han kom in till mig på eftermiddagen för att se hur jag mådde och berätta om operationen. Har fått allting berättat för mig igen av sjuksköterskan när jag piggat på mig lite. Han sa att han förstod att jag haft mycket ont dåbråcket va stort och det hela tiden kom ny vätska ut ur disken så kunde inte bråcket läka av sig själv, samtidigt som det var konstant inflamerat. Han sa även att det kunde ta upp till två veckor för smärtan att lägga sig i benet men att jag inte skulle vara orolig. Anledningen till smärtan är att nerverna är skadade och irriterade av inflamationen men så snart den försvinner ska smärtan avta.I normala fall brukar smärtan i benet/benen vara helt borta efter op, men det beror också på hur pass inflamerat området varit osv. Senare under dagen fick jag en genomgång av sjukgymnasten, fortfarande hög, satt jag i sängen och försökte hålla ögonen öppna men jag tror jag fick med allt hon ville ha sagt haha ;) 

Värken i benet var fortfarande enorm men jag kämpade mig runt i gåstolen så mycket jag bara orkade eftersom jag hade fått order om att röra på mig och det blev lite bättre en stund efter. Men den smärtan va ännu värre än den jag tidigare upplevt och nu fick jag morfin intravenöst via en nål i handen, det hjälpte inte och natten mot lördagen va en riktig mardröm. Jag somnade av utmattning runt 6 på lördagmorgonen. Sjuksköterskorna försökt med allt och jag såg medlinande och frustration i deras ögon, ingenting de gjorde verkade ha effekt. 

Jag blev väckt av en ny sköterska på lördagsmorgonen, han hade tydligen ingen aning om min hemska natt, men jag va ändå hungrig så jag blev bara glad över lite frukost. Nattens kamp hade verkligen tömt alla enrgidepåer så lite ny energi gjorde gott. Smärtan hade nu avtagit lite och jag tog mig upp ur sängen med hjälp av sköterskan och vi tog en promenad på avdelningen. Det gick bra och efter några timmar och ett par promenader till så hade smärtan avtagit såpass att jag kunde få åka hem. Det trodde jag aldrig när jag låg där på natten, men vilken underbar känsla att vara smärtfri!

Nu har det gått tre fyra dagar sedan op och jag är nu ute och går ca 10 minuter, 2-3 ggr om dagen. Promenaderna varvas med sjukgymnastik som jag gör morgon och kväll de närmaste två veckorna innan jag ska träffa distriktssköterskan som ska kolla så att mitt sår läker som det ska. Under tiden har jag ett tätslutande förband över såret på ryggen, det enda som skvallrar om att jag ens haft något problem. Jag är inte självgående ännu så jag bor för tillfället hos mina föräldrar men jag siktar på att få komma hem i slutet på veckan. Smärtan i benet är nu helt borta och såret i ryggen märker jag bara av när jag lutar mig mot ett ryggstöd eller när jag ligger på rygg i sängen, det gör inte ens ont utan det känns bara spänt. 

Jag har fått kämpa för att få den vård jag behövde, tjatat på läkare, på telefonister och på sjukgymnaster men jag är glad att jag inte gav upp, och att jag hade energin att bråka. Jag lider med alla dem som inte får den hälp jag fått, det är helt sjukt att läkare låter människor lida helt i onödan över något som faktiskt inte tar mer än några timmar att slippa. Jag skriver detta för jag hoppas att det iaf kan hjälpa någon som sitter i samma sits som mig, jag Googlade själv en massa och försökte läsa mig till vad som var bäst: operera eller inte. Allt är ju olika från individ till individ men jag tror som sagt att det är många som borde få mer hjälp än de får idag!

Ooooj vilket långt inlägg ;) Jag vill försöka få med så mycket info som möjligt så jag hoppas jag har kunnat svara pånågra frågor angående operation och hur det blir efter.

Enda beviset på ingreppet i min rygg :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har jag bytt blogg. Nya tankar, "nytt" liv ;) nattstad.se/mindlovin ...

Ojojoj, nu var det verkligen länge sedan jag skrev. Tappade totalt skrivlusten, jag kände att den här bloggen är en träningsblogg, inte en sjuklings blogg. Jag kunde väl inte haft mer fel, det ärju fortfarande mina tankar och min resa som räknas. Jag...

Nu har det gått fem dagar sedan operationen och rehabiliteringen är i full gång. Jag har fått ett schema med övningar som jag gör morgon och kväll, förutom dessa övningar ska jag gå ut på promenader 2-3 gånger per dag för att öka blodcirkulationen, f...

Nu har jag varit på sista undersökningen innan operationen. Det har dragit ut på tiden pga min läkare i Gävle vägrade skriva remiss till MRT. Läkaren på SpineCenter skrev en direkt och därefter dröjde det ytterligare nästan två veckor innan det blev ...

Jag är mitt inne i rehabiliteringen med min sjukgymnast, jag har tränat några gånger men då har ryggen blivit sämre, så nu ligger jag mest i en sträckbänk. Eller rättaresagt jag hänger i en gördel över bröstet så att nederdelen av kroppen hänger frit...