Jag läste precis mitt senaste inlägg, för ca 1,5 månad sedan, då va jag sjukt peppad på att få dra till gymmet efter att haft influensan med feber och halsont en tid. Samma dag runt kl 16 satt jag i ett möte, när det plötsligt ringde i min telefon. Jag hade den såklart på ljudlöst men av någon anledning låg den framför mig på bordet så jag såg när den lös upp. Det va min mamma som ringde. Jag messade och förklarade att jag satt i möte och frågade om det va någonting viktigt. Hon svarade "Ja. Vi kommer och hämtar dig om 5 minuter!" Jag förstod direkt att någonting allvarligt hänt. Tankarna rusade  och jag undrade vem det va som hade skadat sig, blivit sjuk eller kanske tillochmed dött! Alla i familjen och mina närmaste dök upp i tankarna, alla utom en. Min kära lilla hund Simba. För mig va det så självklart att han va i trygghet, ingenting kunde hända honom, han skulle ju följa mig lika många år till och helst fler!

 Väl ute på parkeringen möter min mor upp mig, hon är förkrossad och jag hör knappt hennes ord. Det tar en stund innan orden bearbetats av min hjärna och innebörden av dem lägger sig på plats. "Simba är död" säger hon. Jag fattar ingenting. "Va?!! Hur, var, när, varför? NEEEEJ!!!" utbrister jag. Mitt liv står stilla i vad som känns som en evighet. Jag förstår fortfarande inte men kroppen börjar skaka och jag stammar tyst fram "n n nnej". Det är pappa som kör och han gråter också. Jag ser på honom men han klarar inte av att möta min blick. Han säger tyst "Jo Heidi, vi måste till Polisen."

 Timmen som följer är som en dimma, den känns overklig och mitt typiska chockbeteende sätter in. Allt praktiskt måste lösas, polisanmälan måste göras, jag måste få komma hem, jag måste ringa försäkringsolaget, jag måste... Mamma avbryter mig och säger "Vi åker hem till dig så får du bestämma i lugn och ro om du vill säga hej då till Simba på kliniken. Han finns där och de vet att du kommer." Jag säger först nej, bara tanken på att se hans sargade lilla kropp får min hjärna att kortslutas och hjärtat att spricka. "Det går inte, jag kan inte!" Säger jag till mamma. 

 Väl hemma sätter jag mig ned en stund, då ändrar jag mig. Klart jag måste säga hej då till min bästa vän i livet. Han måste veta att jag finns där hos honom. Så vi åker till veterinärsklniken. En skötare ber oss vänta medan hon ställer ordning ett besöksrum till oss. Fem minuter senare får jag äntligen komma in till honom. Mitt hjärta bister, om och om igen går det i tusentals små bitar. Jag skriker och jag tappar andan. Sedan går jag fram till honom och lutar mig över hans kalla lilla kropp som är inlindad i en handuk för att dölja de djupa såren efter den andra hundens tränder. Hans ansikte är helt förutom lite blod i mungipan, det måste ha runnit ut eftersom han fått inre blödningar. 

 Han ligger där så stilla och så kall, jag tittar på honom, stirrar i flera minuter. Jag väntar på att han ska dra en suck för att sedan titta upp på mig och börja vifta på svansen. Det gör han såklart inte. Han är död, ihjälbiten av en annan, mycket större hund. Hans sista stund i livet va fyllt av smärta och skräck! Mitt hjärta blöder och jag känner mig otillräcklig. Det va ju jag som skulle skydda honom från allt det onda i världen. Jag hade tagit honom under mina vingar och han skulle ju vara trygg hos mig. Att det skulle sluta såhär kunde jag aldrig i min vildaste fanatsi drömma om. 

 Jag tog farväl av honom en lång stund innan jag tillslut sade till skötaren att jag va färdig. Jag kände mig inte färdig, jag hade helst velat stanna hos honom, i det där rummet, för evigt. Jag ville inte lämna honom, då jag va rädd att han skulle känna sig ensam och kanske gå vilse i mörkret. 

Nu har det som jag skrev, gått 1,5 månad sedan denna hemska dag. Jag sörjer fortfarande och jag har haft enorma problem med att ens känna någonting över huvud taget. Varken glädje eller sorg har funnits i mig, bara tomhet och längtan. 

Jag fick för några dagar sedan mitt smycke som innehåller Simbas aska. En otroligt vacker liten glasdroppe som hänger kring min hals i ett lädersnöre. Han finns nu hos mig dag som natt och han kommer aldrig mer vara ensam. Jag kan inte hjälpa att ibland längta efter den dag då vi åter möts igen, i en annan värld på en annan plats.