Jag känner att det är dags för ett nytt inläg. Jag har nu påbörjat sjukgymnastik för min rygg. Det visade sig efter att ha gjort en Datatomografi, att jag har ett stort medialt diskbråck i min ländrygg. Det ligger i mitten av kotan men trycker mer åt vänster sida, därav smärtorna i mitt vänstra ben och höft men det trycker även mot höger och läkarna tror att det är därför jag domnar i framsidan av höger fot. Jag har haft ont sedan slutet på Juli, i tidigare inlägg kan jag läsa om hur jag vissa dagar fått avstå från viss sorts träning och såhär i efterhand kanske jag tillochmed kan skratta lite åt min envishet på gymmet. Jag skulle nog egentligen ha slutat gymma sådär hårt redan under hösten, då mina smärtor eskalerade.

Min sjukgymnast var inte ett dugg förvånad över att jag har haft så ont. Envisheten har drivit mej framåt men jag känner att min energi är påväg att ta slut. Nätter och dagar av smärtor och dålig sömn gör att jag vissa dagar känner att jag kan somna ståendes i skolan. Därför har jag bestämt mig att ta min kapacitet och ork för vad den är. Jag får helt enkelt stanna hemma de dagar jag är slut, inte tvinga mej till skolan och sedan sitta där som en zombie och bli grinig. Det är svårt att acceptera men samtidigt behöver jag energi för att kunna bli frisk igen.

Idag är en sån dag, eller den här veckan rättare sagt, är en sån vecka då jag måste stanna hemma och vila. Under måndagkvällen visste jag inte var jag skulle ta vägen, smärtan och depressionen tog över helt och jag har nog aldrig känt mig så uppgiven. Natten blev en mardröm och tisdagen i skolan blev därefter. Väl hemma efter en heldag i skolan bytte jag snabbt om och traskade med mina kryckor över till sjukgymnasten för en träningstimme. Han har blivit min hjälte i vardagen, hans sätt att försöka förstå min smärta och hans uppmuntrande ord om tillfriskning ger mej styrka och energi. Han såg direkt att jag inte alls va i form för träning utan att jag skulle ligga i sträckbänken 30 minuter istället. Det va en konstig känsla, det gjorde inte ont men jag kände ett obehag som jag aldrig känt förut, kotorna sträcks ut och ger nerverna rum igen.

Efteråt tyckte jag att ryggen kändes mycket bättre, så jag frågade snällt (med puppyeyes haha) om jag inte kunde få träna ändå "Snäääälla!" Han sa ok men att jag måste ta det lugnt och inte träna för hårt. Överlycklig satte jag mej på träningscykeln för uppvärmning och kände genast att det gick för lätt, min gamla vanliga träningsanda tog över. Jag cyklade frenestiskt tills jag kom på att jag måste ta det lugnt. Hela passet fortsatte i samma stil, jag fick hela tiden stoppa mig i min iver och påminna mig om att vara försiktig, det tog ett par sekunder så var jag där igen. Tävlingsinstinkten och tankar om att jag kunde prova göra saker svårare för mej för mer utmaning. Det ska bli kul med nya övningar imorgon, då har jag ett pass som varar i en hel timme.

Efter träningspasset kände jag hur jag började få tillbaka hoppet och glädjen igen, endorfinerna fyllde varje vrå av min hjärna och energin pumpade runt i min kropp. Jämförelsevis är det jag kallar för träning idag som min uppvärmning var förut, om inte ännu mindre. Skillnaderna på kroppsaktiviteten är som natt och dag men ändå gör detta mig så glad. Jag ser framför mig hur mina muskler som vilat över en månad, nu får jobba igen och användas på ett annat sätt än jag  är van vid. 

Väl hemma kände jag att jag kunde slappna av på ett sätt som jag inte gjort tidigare, någonstans har jag accepterat att detta kommer ta tid och att jag inte kommer vara helt återställd förän om 1-2 år. 

Jag har antagligen haft detta i flera år då jag förut haft ont på samma ställe i ryggen, men då har det läkt av sej själv efter bara några veckor. Jag tror att det va det dagliga arbetet med rör som ska lyftas upp på liften som gjorde att bråcket gick upp såpass mycket under sommaren.

På fredag har jag tid med läkaren, han har sagt att jag ska opereras och därför ska vi ta tester på bl a blodtryck och puls, datat inför operation. Sjukgymnasten tror att jag kommer klara av att träna bort detta. Jag vet inte alls vad jag ska tänka, har googlat en massa och av det jag sett ger operation bästa möjlighet till återställning. Samtidigt är operation riskabelt pga andra risker som infektion osv. Ett alternativ är att jag ställer mig i kö föroperation, fortsätta träna 4-5 dagar i veckan och när det är dags för operation känner jag ju hur pass mycket träningen har gett. 

Det jag märkt är att det är otroligt många som går med samma funderingar och rädslor som jag, som frågar runt på olika forum på nätet. Jag ska försöka fortsätta blogga så mycket som möjligt om hur jag har det och min väg tillbaka, det kanske kan hjälpa andra i min situation. Jag har redan hittat en tjej som jag läste om igår innan jag skulle sova (ingen bra idé). Den läsningen va verkligen inte kul, de hade visst opererat fel diskbråck!! Hon hade alltså två bråck, varav det ena såpass farlig att hon kunde bli förlamad, istället opererar de alltså det andra som var mycket "lindrigare". Ja det va min nattsömn haha! ;) Länkar vidare till hennes sida här 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har jag bytt blogg. Nya tankar, "nytt" liv ;) nattstad.se/mindlovin ...

Ojojoj, nu var det verkligen länge sedan jag skrev. Tappade totalt skrivlusten, jag kände att den här bloggen är en träningsblogg, inte en sjuklings blogg. Jag kunde väl inte haft mer fel, det ärju fortfarande mina tankar och min resa som räknas. Jag...

Nu har det gått fem dagar sedan operationen och rehabiliteringen är i full gång. Jag har fått ett schema med övningar som jag gör morgon och kväll, förutom dessa övningar ska jag gå ut på promenader 2-3 gånger per dag för att öka blodcirkulationen, f...

  Nu är jag opererad, det drog ut lite på tiden pga påskhelgen osv men tillslut fick jag äntligen operationen som jag länge behövt! Enligt läkaren var mitt diskbråck för stort för att min kropp skulle klara av att läka det själv. Vilket motsäger al...

Nu har jag varit på sista undersökningen innan operationen. Det har dragit ut på tiden pga min läkare i Gävle vägrade skriva remiss till MRT. Läkaren på SpineCenter skrev en direkt och därefter dröjde det ytterligare nästan två veckor innan det blev ...