Ojojoj, nu var det verkligen länge sedan jag skrev. Tappade totalt skrivlusten, jag kände att den här bloggen är en träningsblogg, inte en sjuklings blogg. Jag kunde väl inte haft mer fel, det ärju fortfarande mina tankar och min resa som räknas. Jag startade visserligen denna sida för att dela med mig av min träningsresa som började med CviLipo-behandlingar och en massa träning, mat och hälsa. Mitt diskbråck gjorde mig mer och mer orörlig och tillslut kunde jag inte längre gå på mitt vänstra ben på grund av den smärta som uppstod då disken hela tiden tröck på nerverna i min rygg. Så iochmed att träningen sakta avtog så dog även lusten till bloggandet om hälsa och träning eftersom det enda jag ville va att kunna gå normalt igen. Men här kommer en kort resumé om tiden som gått efter operationen.

Jag återhämtade mig otroligt fort efter operationen och veckan efter började jag jobba. Jag kände såklart efter noga, fick jag ont så åkte jag hem. Jag hade ju tre veckors sjukskrivning egentligen. Under sommaren rehabiliterade jag med hjälp av träning som jag fått av sjukgymnasten, och på hösten i slutet på oktober närmarebestämt, kände jag att jag ville prova träna msuklerna igen. Så jag började med lätta vikter lyfta. Det gick bra och till min stora lycka hade jag kvar styrkan. Dock märkbart svagare i vänstra delen av bålen och benet så jag fokuserade på att bli jämstark. Jag fick snabbt resultat och jag va snart inne i träningen igen. Denna lycka! Åh vilken glädje något så enkelt kan ge, den självkänsla och energi som jag får ut av träningen kan inte jämföras med någonting annat. 

I Januari 2014 satte jag upp nya viktmål och började på allvar att misnka fettprocenten igen samtidigt som jag byggde muskler. Och satan va fort det gick, på bara några veckor hade jag rasat flera centimeter kring midjan. Jag cyklade 1 mil enkel resa vajre morgon, tränade styrka på kvällen, hade fokus på kosten. Det lilla gjorde så mycket. Äntligen, tänkte jag, jag är snart tillbaka där jag slutade!

Så kom våren, jag kände att ryggen började mola...Nej, inte igen!!! Jag inbillade mig att det bara va jag som överanstängt mig, sså jag slutade cykla och promenera varje dag och jag gymmade bara någon gång i veckan. Ryggen blev bara värre och värre och när Juni kom förstod jag att jag måste ta tag i detta innan jag bli lika dålig som sist. Jag kontaktade min läkare på hälsocentralen, som tog mig på stort allvar och genast skrev en remiss till Stockholm Spine Center. Jag kontaktade dem och de bad mig göra en MRT innan besöket, som vanligt vill de ha fullständiga bilder innan de tar emot patienter. Så jag fick vänta på en tid på Samariterhemmet i Uppsala, vilket gick relativt fort eftersom nu hade ju semestertiderna börjat. 

Sköterskan på Samariterhemmet kände igen mig (trots att det gått över ett år sedan jag varit där sist), hon såg medlidande på mig och sa att hon verkligen kände med mig och hon önslade mig lycka till när jag lämnade rummet efter undersökningen. Det hade nu hunnit bli Juli och sommarvärmen hade slagit till med full kraft. Jag hade fortfarande inte sådär jätteont hela tiden men fortfarande väldigt begränsad i att gå långt och bära tungt.

Svaret kom och jag hade förväntat mig att det skulle stå att mitt gamla diskbråck gått upp. Nej, jag har fått ett nytt!! I disken under det förra...Vem som helst hade nog rasat ihop vid det här laget och jag kände hur jag bara började falla isär inombrds. Ville bara försvinna och inte behöva ta något mer nu, jag tycker att det jag varit med om de senaste 1 1/2 året har varit nog för tre människor! Men vad kan man göra, annat än att bara fortsätta kämpa. 

 Nu väntar jag på tid hos ortopeden i Stockholm, jag valde att träffa samma som opererade mig, så slipper jag dra allt igen plus att han är ändå expert inom området. 

Under min sista semestervecka hände något som jag aldrig trodde skulle ske och den händelsen har satt djupa spår i mig som tar mycket tid och energi just nu. Från och med nästa vecka ska jag även få träffa en kurator, så det känns också tyggt. Även om jag kan prata med mina vänner så känns det bättre att träffa någon proffesionell, det är så svårt att beskriva alla känslor just nu så att få hjälp att sätta ord på dem först är nog en god idé. 

Är det något jag lärt mig om mig själv under de senaste två åren så är det att jag är otroligt naiv i vissa situationer, men jag är j-vligt glad att jag varit det, för annars hade jag nog inte orkat. Om jag hade förstått hur lång tid allting egentligen skulle ta innan jag blev helt återställd så hade jag gett upp för länge sedan. Istället tänkte jag (och gör fortfarande) att jag snart är tillbaka i gamla mösnter med träning och hälsa igen. Snart så, snart...